VÄGEN UR DEPRESSIONEN

Jag vet hur det är att må dåligt. Jag vet hur det är att inte förstå varför. Jag vet hur det är att lida av depression och ångest. Jag har testat allt, ja det tror jag nog. Medicin, terapi, ackupunktur, naturläkemedel, sjukgymnastik, kinesiologi, meditation, biomagnetism, NLP och hypnos. Nedan kan du läsa om mitt letande efter en väg ut ur depressionen.

Under fem års tid mådde jag dåligt från och till. Det var som en berg och dalbana under en lång tid, i perioder mådde jag jättebra, i andra jättedåligt. Däremellan okej. För mig började det med fysiska besvär såsom trötthet och huvudvärk samt en olust till att göra saker. Jag visste inte vad som var fel på mig så jag provade olika saker. I Lund där jag studerade fanns en studenthälsa, en mottagning för studenter. De skickade mig vidare till en sjukgymnast där jag bland annat fick sitta på en stol så hon kunde se om jag satt rätt och hade bra hållning, hon menade att det var grunden till mycket. Jag förstod ganska snabbt att jag hade hamnat fel och sökte mig vidare. Jag gick till läkaren och tog alla blodprov och tester man kunde ta för att se om jag saknade något ämne i kroppen. Allt visade sig normalt såklart, typiskt tänkte jag. Så skönt det hade varit om det visade sig att jag hade järnbrist eller nåt, så enkelt det skulle vara då. Det jobbigaste för mig när jag mådde dåligt var att inte veta varför. Efter läkaren hittade jag en kinesiolog som efter en titt på min tunga sa att jag hade obalans i Ying och Yang och gav mig örter som jag skulle göra te av. Det var otroligt äckligt men jag gjorde det ett tag tills jag inte klarade av varken doften eller smaken längre. Stackars mina korridorskompisar undrade vad som kokades ihop i köket. Dessutom var det dyrt, för dyrt för en som levde på studiemedel.

Under sommaren som jag spenderade till stor del i Australien besökte jag en annan kinesiolog som konstaterade att min kropp inte mådde bra och trodde att det berodde på ett elakt virus. Jag blev rekommenderad flera olika naturpreparat som jag köpte. Jag mådde bättre den sommaren men till hösten kom problemen tillbaka.

Under hösten kom jag i kontakt med en ackupunktör i Lund. Jag gick till henne med min huvudvärk och trötthet och började gå en gång i veckan. Jag mådde jättebra efter varje behandling men nån dag efter kom symtomen tillbaka. Jag förstod inte då att det inte var fysiskt orsakat. Jag var mest arg på min kropp för att den gjorde så här, för att den satte hinder för min vardag och allt jag ville göra. Jag pratade inte så mycket om det då jag inte själv förstod det. De fysiska symtomen fanns där och efter ett tag kom de psykiska och tog mer plats. Jag grät för ingen anledning, jag kände ångest över hur jag mådde, en hopplöshet över att jag inte lyckades bli bra. Efter en jobbig helg ringde jag psykakuten och fick komma in samma dag. Jag fick diagnosen ”deppression” och recept på antidepressiv medicin.  Då de ansåg att jag inte mådde dåligt av en specifik anledning tyckte de att medicin räckte för mig. Jag visste inget annat och var lycklig av att ha fått en ”diagnos”, nu visste jag vad som var fel och varför allt jag hade provat inte hjälpt. De berättade även hur vanligt det var, speciellt bland studenter. En sån lättnad, jag var inte ovanlig och konstig. Ändå kände jag mig så ensam i det.
De två första veckorna på medicin mådde jag ännu sämre, extremt trött men började efterhand må bättre och bättre. Jag lyckades sköta studierna under den här tiden och missade endast några få föreläsningar. Det var allt annat jag missade istället, allt det som en student ska/vill göra. Jag knaprade medicin under ett års tid och blev bättre. Medicinen kom inte utan biverkningar dock, sexlusten försvann och magen påverkades negativt.

Det var första gången, jag ville tro att det var borta, depressionen, att det inte skulle komma tillbaka. Jag kallar depressionen för ”det” för vid den tiden visste jag fortfarande inte vad det var mer än ett ord och jobbiga symtom. Ett ord utan innebörd och förklaring för mig. Ett ord som jag avskydde. Ett ord som jag under vissa perioder identifierade mig själv med.

Andra gången ”det” kom tillbaka rejält var 1,5 år efter att jag slutat med medicinen. Då jobbade jag i Stockholm och skulle klara av långa dagar på kontoret. Denna gång började jag en meditationskurs på några veckor som var mycket bra men hjälpte tyvärr inte mot mina problem jag hade då. Jag började även äta Johannesört då jag hört och läst att det kunde ha positiva effekter på nedstämdhet och depression. Symtomen var de samma som första gången och blev allt mer jobbiga.

Under den här tiden träffade jag Johnny som jobbade med kinesiologi och biomagnetism. Han skulle hjälpa min sambo att bli av med sin kattallergi. Efter ett besök så kunde min sambo och min katt vara i samma rum utan problem. Jag träffade Johnny en tid för mina personliga problem och han hjälpte mig att förbättra min syn på mig själv och min kropp. Men depressionen satt djupare än så, det ville inte försvinna. Det blev bättre igen och jag ”lärde” mig leva med upp och nergångarna. Det blev som vardag för mig. Jag försökte att inte planera in för mycket då jag inte visste hur jag skulle må dagen efter, veckan efter, månaden efter.

Tredje gången det small till igen var början på sommaren 2010. Den gången var jag bestämd över att jag skulle kunna fixa det själv, utan medicin, utan läkare och allt annat då det inte hade hjälpt. Jag insåg att problemet kommer alltid finnas där, medicinen kunde dämpa en del av symtomen men gav mer biverkningar än den hjälpte tillslut.

Det gick inte så bra. En kväll tog min mamma och sambo mig till psykakuten i Stockholm. Jag fick återigen diagnosen ”depression” och blev sjukskriven från jobbet. Denna gång skulle jag få gå i terapi men efter ett tag var jag tvungen att ta till medicin också, för att orka med terapin. Jag skulle prova en annan sort denna gången.
En gång i veckan fick jag sitta i ett litet sterilt rum framför en lång smal man med hängslen, korta jeans och randiga strumpor. Han ställde inga frågor, han ville att jag skulle välja vad jag ville prata om just den dagen. Han gav heller inga svar, han ville att jag själv skulle komma fram till dem.  Det som jag själv hade försökt med i flera år skulle jag nu göra i ett rum med denna man. Hjälpte det? Nej. Medicinen gav mer biverkningar än den hjälpte.

Det fanns en sak som var värre för mig än själva depressionen och det var att människor runt omkring mig skulle märka det, kollegor, vänner mm. Jag spelade ett spel på jobbet och all energi gick åt att försöka låtsas som att allt var bra. Även för mina vänner hade jag svårt att berätta och visa hur jag mådde. istället stannade jag ofta hemma själv för att slippa berätta hur det var. Jag ville vara på topp de stunder jag träffade vänner och gick på fest. När jag berättade för människor runtomkring mig att jag var deprimerad fick jag ofta kommentaren ”Va, du?”, ”Du som alltid är så glad och positiv” och den värsta ”Vem fan är inte deprimerad”.

Under den här tiden kände jag en stark hopplöshet över att aldrig bli av med det. Det kommer förfölja mig hela livet tänkte jag. Det blev mitt normala tillstånd. De perioder jag mådde bra var inte normala tillstånd för mig, jag njöt av de så mycket. De dagar då jag vaknade upp och kände mig klar i huvudet och mådde bra tänkte jag, ”Är det så här andra mår?, vad klagar de då över?” Att må så här bra varje dag vore en dröm.

Hösten 2010 kom jag över en artikel om en man i Stockholm som arbetade med en terapiform som heter NLP samt hypnos. Den fångade mitt intresse direkt och jag minns att jag tänkte, ”jag provar detta men det är det sista jag testar sen har jag provat allt man kan”. Jag skrev ett mail och en vecka senare träffade jag Daniel Johansson som han heter för en konsultation. Daniel talade om för mig att man ska kunna må bra utan anledning men att man inte mår dåligt utan anledning.

Neuro Linguistc Programming (NLP) har sin utgångspunkt i hur vi människor kommunicerar med oss själva och andra, samt hur vi filtrerar utomstående information.

Källa: http://sellingresource.se

Första mötet med Daniel glömmer jag aldrig. Jag möttes av honom och hans två hundar i hans hem. Han hade ett avskilt rum i sin lägenhet med en stor vit fåtölj, den skönaste jag suttit i. Det var ett mysigt och behagligt rum och han såg ”normal” ut. Jag visste inte riktigt vad jag hade väntat mig. Jag berättade vad jag ville ha hjälp med, jag ville bli av med min depression och jag ville inte att den skulle komma tillbaka, ever. Jag kände direkt ett förtroende för honom även om jag var skeptisk, då jag hört så många gånger förut ”jag tror jag kan hjälpa dig”. Daniel trodde så starkt på att han kunde hjälpa mig så vi kom överens om att jag skulle få pengarna tillbaka om han misslyckades. Veckan efter gick jag dit för min första session, förväntansfull och lugn. Hans första fråga till mig var ”Hur vet du att du är deprimerad?”. Jag tittade lite konstigt på honom och svarade ”jag har fått den diagnosen av läkare”. Han log och sa ”så bra då, då måste det ju vara så.” Hans nästa fråga var ”varför deprimerar du dig själv?”. Nu förstod jag inte heller, ”det gör jag inte, jag bara är det” svarade jag. ”Ok, vem är det som gör det om inte du?”. Efter det träffade jag Daniel under en tid, varje möte var, ja hur ska jag beskriva det med ett ord, galet, konstigt, uppvaknande. Jag grät, jag skrattade, kom i kontakt med mitt undermedvetna, upplevde/såg/kände/hörde saker som jag inte visste fanns inom mig. Jag kom mig själv in på djupet. Det jag upplevde i det rummet går inte att berätta med ord. Jag har försökt och reaktionerna blir ofta ”eh va?”, ”shit, vad konstigt”. Det är något som man själv måste uppleva och det som kommer fram är bara till för en själv. Varje besök hos Daniel varade ofta ett par, tre timmar. Redan efter första besöket hände stora saker. Efter en månad från första besöket hos Daniel slutade jag helt med medicinen. Efter allt jag hade testat så hade jag äntligen hittat rätt, så rätt.

Att jag hittade Daniel är något av det bästa som hänt mig. Jag vet inte var jag hade varit eller hur mitt liv hade sett ut idag utan honom. Han var helt otroligt engagerad i lilla mig. Jag kunde ringa honom när jag fick en ångestattack, jag kunde maila honom närsom och fick svar direkt. Jag ville och vill fortfarande skrika ut till alla som mår dåligt ”Gå till Daniel”. Jag ville ringa alla tidningar, alla TV kanaler, alla jag kände och berätta om honom. Världen måste få veta om det här tänkte jag. Alla som är deprimerade måste få veta om det här innan de proppar kroppen full av medicin och går i terapi under flera års tid och försöker hitta svar. Äntligen förstod jag varför jag hade mått så dåligt och det var inte som den första läkaren sa till mig, att jag mådde dåligt utan anledning. Man deprimerar inte sig själv utan anledning.

Idag, två år senare är mitt ”normaltillstånd” att må bra. Jag får fortfarande leva med den del av de biverkningar som medicinerna gav. Sexlusten är på väg tillbaka, magen kommer alltid vara känslig och hormonobalanser spökar i kroppen. Medicin kan säkert hjälpa i vissa fall, alla är olika och jag ska absolut inte tala för alla, jag talar bara för mig själv.

Johnny, en vis man, sa till mig ”Allt du går igenom går du igenom för att lära dig. Livet går ut på att lära sig, alla har vi olika saker att lära oss i just detta liv”. Efter det jag har gått igenom har jag fått en annan syn på mig själv och på livet. Jag vet mer om mig själv, vem jag är, vad jag vill och vilken väg som är rätt för mig.

En stor lärdom för mig har varit att inse att allt hänger ihop, kropp, hjärna och själ. Jag skrev i början att jag var arg på min kropp för att den gjorde så mot mig när det i själva verket var min hjärna och mitt undermedvetna som var ansvarig, kroppen gav bara ut signalerna. Men varför var då de fysiska symtomen så starka? Jo för att allt hänger ihop. Kan testas enkelt genom att tänka en negativ tanke och se vart det känns i kroppen. Ett ord som beskriver detta är holistiskt. Jag skriver mer om det  i kategorin hudvård.

Önskar jag att jag hade varit utan det (depressionen)? Tycker jag det är orättvist att det hände mig? För några år sen hade jag svarat JA på båda frågorna. Idag svarar jag NEJ. Utan mina erfarenheter och upplevelser, svåra som goda hade jag inte varit den jag är idag. Det har lärt mig mycket och gjort mig starkare.

Annonser

En reaktion på ”VÄGEN UR DEPRESSIONEN

  1. Hej! Hittade hit när jag sökte på något om ayurveda. Har läst runt ett tag och vill bara säga tack för fin läsning! Spännande att följa din resa, känner igen mig i mycket.
    Kram!
    Stina

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s