INDIEN, DEL 2

Ord som beskriver den här delen av resan är Amritapuri, Amma, ashram, darshan, archana, meditation, yoga, om namah shivaya, shanti, seva, rökelse, tempel, musik, vita kläder och ekologiskt.

Jag har varit på Amma’s Ashram, Amritapuri. Innan jag kom till Amma’s Ashram visste jag inte mycket om henne. Jag åkte inte hit för Amma i första hand vilket säkert många gör, till sin guru. Jag åkte hit för att få uppleva ett ashram. Nu i efterhand är jag glad att det blev just Amma’s Ashram.

20140315-165008.jpg
Jag var på Amritapuri en kort tid och kan bara ge en liten bild av hur det är.

Ashramet är stort och här finns allt det mesta man behöver. Tempel, höga byggnader med rum och lägenheter, matsalar, sjukhus, ekologiskt center, Ayurveda forskningscenter, butiker, restauranger, café och mycket mer.

Jag hade inte varit på Ashramet länge innan jag la märke till att många, majoriteten gick runt i vita kläder, både män och kvinnor. Innan jag gör nåt annat måste jag få andra kläder tänkte jag. Jag blev visad till Amma’s giftshop. Efter några minuter var jag klädd i vita byxor, vit tunika och vit sjal. Nu kändes det bra, jag smälte in. De vita kläderna står för renlighet. För första gången sen jag kom till Indien svettades jag inte, och ändå hade jag kläder som täckte hela mig.

Klädd i vitt gick jag till Seva kontoret. Seva betyder ”osjälvisk tjänst”, vad vi hemma kallar arbete. Jag fick välja mellan att diska, hjälpa till i köket eller sitta dörrvakt utanför Amma’s giftshop. Det var ett lätt val för mig, Amma’s giftshop. Jag äter gladeligen maten i Indien och jag njuter av den samtidigt som jag vet att hygienen inte är densamma som hemma. Jag känner mig själv och det är bättre om jag inte går backstage, in i köken. Jag kunde inte låta bli en gång men efter det håller jag mig på andra sidan. Ha även i åtanke att jag har studerat hygien i ett år och alltid har en handsprit i väskan.

Första dagen gick jag en guidad tur runt området. Vår guide var amerikan, han var här för andra gången. I slutet av månaden skulle han åka hem för att fixa med praktiska saker så han kunde kom tillbaka. Jag frågade en kvinna hur länge hon hade varit här, ”jag bor här” svarade hon. Jag frågade en annan hur länge hon skulle stanna, ”Only the univers know” svarade hon lugnt. Ashramet är hem för 3000 människor, från Indien och alla världens hörn.

Jag blev glad när jag fick veta att Amma var hemma när jag kom, det hade jag inte vågat hoppas på. När Amma är på ashramet ger hon darshans fyra dagar i veckan. Darshans är kramar. Man får en biljett per dag, för en darsha, en kram. Det börjar runt kl 11, när jag gick därifrån 22 på kvällen pågick det fortfarande. Så under minst 10 timmar är hon på scen och ger ut darshans. En halvtimme per dag får man dessutom sitta på scenen och se på när Amma ger Darshans. Under tiden sjungs det och spelas musik framför scenen. Jag kunde sitta i salen länge och bara lyssna. Jag vet inte om det var för att det var första gången någon kramade mig sen jag kom till Indien, om det var stämningen, musiken eller Amma själv men det var en speciell kram. Jag ville ha en till, och det fick jag, dagen efter och samma dag som jag åkte.

04.50 börjar dagen på Amritapuri. Morgonen börjar med Archana, drygt en timmes lovsång. Alla kvinnor samlas i templet. Det var hårt att sitta på marmorgolvet och jag hade ingen kudde med mig. Jag försökte sitta så bra jag kunde och så stilla som möjligt. Det var mysigt, definitivt värt att gå upp för. Jag älskade sången och njöt med ögonen slutna. Andra morgonen hoppade jag nästan upp när klockan ringde, jag visste vad jag hade framför mig. Denna gången hade jag även med en filt att sitta på. Tredje morgonen hade jag med mig en egen Archana-bok, jag ville också sjunga. Efter tre sidor tappade jag bort mig,det gick för fort. Jag lade ner boken och lyssnade istället. Man behöver nog vara här lite längre för att lära sig Archana tänkte jag. Att de kan sjunga under så lång tid utan uppehåll, utan att dricka en droppe vatten samt sitta med korslagda ben och meditera och/eller be i flera timmar är beundransvärt. Vad kan vi som slår det?

Efter Archana går många ner på stranden som ligger alldeles nedanför Amritapuri. Där satte sig många för att meditera eller yoga medan fiskebåtarna kom in med sin fångst och solen gick upp.

Kl 9.00 är det tid för frukost. Första morgonen var jag trött och hade ont i magen. Kan jag sjukskriva mig från min seva tänkte jag? Är du galen svarade en röst inom mig, sjukskriva dig från osjälviskt arbete, det om nåt vore själviskt. Dessutom, hur jobbigt kan det vara att vara dörrvakt? Inte alls visade det sig. Min uppgift var att se till att det inte var mer än 10 personer i butiken samtidigt och att stora väskor lämnades utanför.

På ashramet fanns det ”free food” och så fanns det mat man betalade för. Här fanns allt att köpa, tom espresso. Espresso på ett ashram, det trodde jag inte! Den mat som var gratis serverades tre gånger om dagen. Män stod bakom stora ”tunnor” med mat och la upp på allas tallrikar. På caféet sålde de hembakt vegan och glutenfritt bröd, muffins och bakelser som var så goda. De kunde vara med kokos,banan,choklad,morötter och/eller russin. Jag levde på detta mina dagar där. All mat och dryck serverades i plåttallrikar och plåtmuggar. Man fick själv diska efter sig.

Då dagen börjar tidigt på ashramet, redan 04.50 trodde jag att den skulle sluta tidigt men det gjorde den inte. Jag vet inte om de dricker mycket espresso eller om det är Amma som ger dem energi. Jag gissar på andra alternativet. När Amma själv sover,dricker och äter är dock en fråga jag grunnat mycket på. Hon kanske inte har samma kroppsliga behov som en annan. En fransyska som varit här i 17 år berättade att de vet att hon äter ett mål om dagen.

På fredagskvällen kom Amma till stora salen för att meditera med alla. Hon satt på en kudde på ett bord längst fram och vi andra framför på golvet. Jag kunde absolut inte meditera, gav upp ganska snabbt. Istället studerade jag gurun som satt så stilla och med samma min i ansiktet under hela meditationen. Det såg ut som om hon hade lämnat sin kropp och var någon annanstans. Amma måste vara från en annan värld som de säger.

Amma’s Ashram har varit en upplevelse jag är glad att jag fick vara med om.

Namah Shivaya

Throughout her life, Amma has embraced more than 33 million people. This simple yet powerful act has become both catalyst and symbol for the growing humanitarian movement now called embracing the world.

Embracing the world

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s